Intervju

 

 

 

Lite om Hélènes musicerande i KULTURDELEN / nättidskrift Södertälje av Ingrid Sjöqvist

 

- Musik är inte underhållning. Musik är näring. Precis som riktig mat. Det menar Hélène Bohman Blomqvist. Vi träffas på Trombon, sista veckan i september.Hélène Bohman Blomqvist har just bjudit på lunchmusik. En del av åhörarna dröjer sig kvar för att tacka, musiken och texterna har berört.Vi drar oss ut mot restaurangen. Klockan är snart halv två, men Hélène Bohman Blomqvist har inte hunnit äta. En del av oss mumsade i oss av den goda soppan och det nybakade brödet redan under hennes framträdande....

 

.... Nu, säger Hélène Bohman Blomqvist, när hon pustar ut och tar en tugga av det varma brödet. Nu kan vi prata.Vi vet redan en hel del om henne, trots att vi inte har träffats tidigare. Framträdandet var en kavalkad över den egna musikaliska resan, precis som programbladet utlovade. Från de första låtarna, skoldanserna och den skira tonårsförälskelsen, det egna rockbandet Stenblomma, återbesök i barndomens hagar och vuxna reflexioner. Från tidigare ändå, från farfar Gunnar Bohman, trubadur och låtskrivare som gav henne den första gitarren. Och det var egentligen där det började.

 

Gitarren hjälpte

 

– Jag var sexton år och livet var mörkt. Mina föräldrar fick småbarn vid den tiden och jag kom i kläm och blev deprimerad. Jag började skriva dikter ur hjärtats djup, rimmade och på engelska, jag tonsatte och spelade. Och jag lyckades på så sätt ta mig ur mörkerhålet.

 

En av visorna hon bjöd på under luchkonserten handlar om en trollslända, den kom till när hon för några år sedan besökte dalagården där hon tillbringat många somrar hos sin farmor och farfar. Nu är trollsländetid, Gyllingen glimmar, änder långt ute.. Det är poetiskt.

 

– Ja, jag tycker om poesi, läser mycket poesi, översätter från både engelska och tyska och skriver själv.

 

Vad kommer först, texten eller musiken?

 

 

– Det är olika, ibland stiger liksom musiken upp ur en textrad, bara jag letar lite. Ibland är det tvärtom. Men det hänger ihop. Vi har musik runt oss hela tiden. Den finns i naturen, i bäckarna, stenarna som rasslar till, fåglarna som kvittrar, vinden som susar. Vi har rytmen, i hjärtat som slår, säger hon och lägger ner soppskeden för att visa hur slagen böljar genom kroppen hela tiden, oupphörligt.

 

– Egentligen tror jag att grunden för sången, för poesin, för talet är just rytmen. Lyssna på en präst som mässar, det är något mittemellan sång och tal. Det var också så man redan i antiken reciterade poesi. Den där inneboende rytmen ser man extra tydligt i just poesi. Väldigt tidigt har människan spelat på saker, på allt möjligt, önskan att skapa musik har funnits i alla tider.